Ett land som knyter sin valuta till exempel till ett annat lands valuta – eller tar steget fullt ut för att ingå i en valutaunion – tappar penning- och valutapolitisk självständighet. En ekonomisk anpassning måste då i stället gå via finanspolitiken – eller den reala ekonomin. För flera länder, inte bara Grekland, är finanspolitiken nu hårt bakbunden av mångårig svag statsfinansiell disciplin, stora budgetunderskott och växande statsskuldsberg.
Grekland har varit med i EMU i tio år. Landet ligger i EU-topp när det gäller både budgetunderskott och statsskuld, mätt som andel av BNP. Grekland behövde 2008 locka 3,3 procent av världens totala kapitalöverskott; en liten siffra men enormt stor för ett litet land.
EU-operationen ”Rädda Grekland” är förutsägbar. Det finns ingen annan väg framåt än att andra länder ställer upp. Det vet förstås också Aten.
Grekisk konkurs orealistiskt
En grekisk ”konkurs” – skuldavskrivningar är ett bättre begrepp – eller att kasta landet ut ur EMU är inte realistiska alternativ. Chockvågornas energi är svår att absorbera både ekonomiskt och finansiellt. För det globala banksystemet är det främst EU-banker med fordringar på drygt 80 miljarder euro (enligt BIS-statistik) som drabbas omedelbart.
Nu pågår ett mycket förväntat rollspel – av båda parter – inför såväl hemmaopinionen i Grekland och i andra EU-länder som globala investerare. Målet är att hitta det avtal som ger politisk balans mellan tuffa EU-krav på åtgärder och grekiska uppoffringar och som kan uppfattas som tillräckligt ekonomiskt trovärdigt och uthålligt för att locka privat kapital till att finansiera grekiska statsfinanser. För det är tämligen uppenbart att övriga EU-länder inte kan överta Greklands skuld – eller för den delen andra EU-länders statsskulder.
I grund och botten spelar det ingen roll på vilket sätt det sker. Förutom på en viktig punkt. De förslag som diskuteras måste utformas på ett sätt så att agerandet i minsta möjliga utsträckning skadar trovärdigheten för de olika fördrag som ligger till grund för EU och EMU.
Kreditvärdigheten smetas nu ut över EU-länderna på ett sätt som inte var tänkt från början. Grekland ”vinner” trovärdighet. Det är uppenbart att Tysklands statsskuld växer indirekt genom stöd till Grekland och eventuellt till andra länder. Det riskerar även att påverka kreditvärderingsinstitutens syn på Tyskland – med risk för stigande tyskräntor.
Tyskland har under årtionden byggt ett ekonomisk-politiskt ramverk för att få en stark valuta (D-marken) och låga räntor. I dag vet vi inte vilka åtaganden som regeringen är beredd att göra. När finansmarknaden de senaste årtiondena använt Tyskland som referenspunkt för att mäta egen trovärdighet blir det nu i stället ett mer urvattnat mått.
Bråttom med räddningsavtal
Det är lite bråttom att få till stånd ett räddningsavtal – och det kommer att komma. Paketets storlek verkar landa på 20-30 miljarder euro. Det innebär att Grekland får ett par månaders tidsfrist och klarar av att täcka de upplåningsbehov och låneförfall man har under våren. Det finns även andra nödutgångar. Internationella valutafonden IMF och Kina står beredda att rycka in med kapital – dock är det politiska priset för detta stöd högst osäkert.
Det finns ingen lätt väg framåt. Grekland måste spara för att återvinna omvärldens förtroende – och utan att manipulera statistiken. Att vi får till stånd en överenskommelse kan inte vara en kioskvältare. Däremot kvarstår två frågor: 1. hur stora blir de negativa tillväxteffekterna på Grekland och hela EMU av att länder tvingas verkställa åtstramningar redan innan återhämtningen fått fotfäste, och 2. förmår regeringarna i Europa att hantera både hemmaopinion och omvärld utan att den politiska risken ökar?
Grekland har gått i den klassiska EUforifällan; skörda frukterna från lägre räntor omedelbart samtidigt som finanspolitiken – medvetet eller omedvetet – tillåtits rulla på i gamla hjulspår. Läs chefekonom Robert Bergqvist krönika om Greklands problem.
Läs krönikan i utskriftsvänligt format (pdf)
SEB krönika: I väntan på Grekland och det förutsägbara