Valutgången är i skrivande stund helt oviss, med givna felmarginaler. SVT:s s k väljarindex ger alliansen 47,6 procent och de rödgröna 45,4 procent i ett – som det verkar – ganska trendlöst politiskt landskap. Samtidigt skulle Sverigedemokraterna få en vågmästarroll med 4,8 procent.
Svensk blockpolitik har alltmer kommit att cementeras de senaste sex åren. Det som är unikt med detta val är att gemensamma utspel, plattformar och skuggbudgetar nu har skjutit in ”politiska armeringsjärn” i blocken. Frågan kring regeringsbildning lär komma upp till ytan när vi närmar oss den 19 september om opinionsläget inte ändras: blir det Moderaterna eller Socialdemokraterna som får talmannens uppdrag att försöka bilda regering och vilket parti är berett att byta sida för att lösa regeringsfrågan?
Starkt ekonomiskt utgångsläge för Sverige
Trots att regeringsfrågan omges av frågetecken är det betryggande att Sverige har ett relativt starkt ekonomiskt utgångsläge. Att det finns ett brett parlamentariskt stöd för dels ansvarsfulla och sunda statsfinanser, dels den övergripande ekonomisk-politiska modellen inkluderande arbetsmarknadens parter, är viktigt när/om politiken eventuellt får en mer otydlig färdriktning framåt.
Parallellt med uppladdningen inför det svenska valet går det att notera att flera tunga utländska koalitionsregeringar nu befinner sig i ett sluttande plan; väljarstödet är på väg ned. Det ökar självklart risken för en defensiv, kompromissande, ”baksätesstyrd” politik och en minskad drivkraft i internationellt samarbete. Det är viktigt att länderna inom G20-kretsen verkligen går i mål vid Seoulmötet i mitten av november för att undvika handlingsvakuum.
För världen är ännu i stort behov av kraftfulla beslut som fortsätter krisernas eftervård och återför de ekonomiska och finansiella systemen till stabilitet och balans, som lägger delvis nya och trovärdiga ramverk för långsiktighet och som håller fortsatt hög krisberedskap för de alltjämt kvardröjande nedåtriskerna för den ekonomiska tillväxten.
Trög återhämtning i världen ger politiska påfrestningar
En alltför trög återhämtning, t ex för arbetsmarknaden, ger tydliga politiska påfrestningar. Även om de flesta länder träffades hårt och simultant av den finansiella och tillväxtmässiga knockouten hösten 2008 – som blev en viktig drivkraft för globalt samarbete – ser olika länders återhämtning nu ut att ske i olika hastighet, vilket ökar spänningarna.
Det är tre år till nästa tyska förbundsdagsval, men Angela Merkel jobbar i motvind med sin mitten-högerregering. Italiens Berlusconi har varit en överlevare, men politiska bedömare börjar se slutet för ”Silvio-eran”. Frankrikes Sarkozy har två år kvar på sitt ämbete, men har i sommar bland annat dragits in i en ”affär” kring olovligt partistöd samtidigt som han nu jobbar för att få ny femårig mandatperiod. Den nytillträdda brittiska regeringen arbetar för fullt för att få statsfinanserna under kontroll, vilket verkar ha gett opinionstapp för Liberaldemokraterna i den toriesstyrda Cameron-regeringen. Och flera andra europeiska regeringar jobbar med att sjösätta tuffa åtstramningspaket för att rädda sin trovärdighet.
Utanför Europa förbereder sig USA:s politiska system för höstens kongressval; trots en rad framgångar för president Obama ger det dåligt utslag i väljarnas stöd. Och i Japan har Kan, premiärminister sedan två månader, och koalitionsregeringen tappat majoriteten i överhuset, vilket bakbinder reformpolitiken och försvagar premiärministerns ställning.
När det politiska ledarskapet försvagas finns utrymme för nationella partier eller länder att utnyttja tillfället för att flytta fram positioner. Det återstår att se hur olika aktörer väljer att spela spelet. Tydlighet och långsiktighet är något som världen, och även Sverige, behöver för att säkra den fortsatta ekonomiska återhämtningen.